En dagbok bakom lås och bom. 
Jag har under senaste året hittat nya plattformar för mitt skrivande, och den här bloggen blev låst.

Jag orkade inte gå runt och tänka på att folk omkring mig gick in och tittade in i mitt liv genom ett musklick, då mycket jag tidigare skrivit varit väldigt personligt.

Jag låser upp den, men kommer inte skriva mer. Jag är inte samma person som när jag skrev sist, och därför känner jag ingen mening med att byta skepnad på en blogg som varit inriktad på en och samma sak under hela dess livstid. 

Vill ni följa mig kan ni göra det via:

Twitter: AgnesCsson
Youtube: Mylittleroof
Blogg: Agnescsson.blogspot.com

Jag grät inte, jag bölade.

Jag skriver så sällan här, har varken tid eller engagemang. Ber er att ha förståelse för otroligt oseriösa inlägg i mitt arkiv. Smilisar efter varje mening är inte okej. 
Uppdatering om livet: Det funkar. Skolan är bra, vännerna är underbara och mina arbetskamrater tar med sig fika till jobbet, vem kan motstå? Jag märker hur jag skriver mycket "deppigare" inlägg nu, lovar er att der beror på smilisarna. Det är svårt att skriva som att allt är på "rosa fluffiga moln" utan smilisar, (ser ni vad jag menar, inte ens "rosa fluffiga moln" kan få en att dra på smilbanden i den här bloggen längre). 

Min dag har bestått av pendlande, skola, pendlande, jobb, pendlande och bibliotek. De stora beståndsdelarna av mitt liv just nu med andra ord. Tiden är knapp, dygnet har för få timmar. Att jag ens tänkte tanken på att det skulle bli annorlunda i år. Nu när jag t.o.m har mer saker att göra. Det finns så mycket som hade kunnat vara annolunda, men dock kan jag inte bestämma mig om jag hade velat det. Jag vill pendla till skolan. Jag vill inte gå i Södertälje. Jag vill gå i en skola med mycket plugg. Jag vill ha ett jobb. Jag ska inte klaga, det leder ingenvart. Det värsta är bara att jag inte har så mycket tid med de underbara människorna som jag älskar mest av allt i hela världen, mina fina vänner. Men, livet är bra trots allt. Det är bara att bita ihop och se vart vägen leder (nästan kristen touch på den???).

 

 

 

Att skriva ett försvarstal om nollningen var tanken, men jag ändrade mig lite. Jag kan berätta att vissa ettor inte kände sig speciellt nöjda av det vi tvåor lagt ned energi och pengar på att fixa för deras (och kanske lite för vår) skull. Meningen var ju att de skulle lära känna oss och varandra, men när vi samtidigt får chansen att kladda på skoltid är det väl klart man kör på. Att vissa kände sig kränkta och mådde dåligt är självklart inte okej, men att folk klagar på att det var tråkigt och skämmigt att gå nedför Drottninggatan och sjunga är bara ett tecken på fel inställning. Jag kan som sagt förstå de som tvingades svälja ketchup, wasabi och diverse annat, samt de som fick kläder förstörda, jobbigt läge - Men till de som bara tyckte att det var tråkigt kan jag säga att ALLT blir vad man gör det till! Skolan, jobbet, umgänget - livet. Har man en attityd som visar att man tycker att det är tråkigt är det klart att det blir det också. Är man istället taggad och går in för uppgifterna blir allt mycket roligare - och enklare!  Jag tycker själv att vi gjorde ett bra jobb och vi lärde ettorna utveckla förmågan att skita i omvärldens kommentarer. Jättekul att alla var med i alla fall, och jag älskar KSG<3

Och, det finns värre nollningar..